downshifting

det här är något jag funderat på en hel del.

jag tänker för mycket idag

vissa böcker har den effekten på mig.

av  någon anledning kom jag att tänka på en sak jag hörde eller läste om förra veckan eller veckan innan det (har verkligen ingen tidsuppfattning längre). det gäller den morddömde som studerar till läkare.

min första tanke var hur länge ska man straffas för något man gjort tidigare? mord är såklart en riktigt allvarlig handling som bör kännas men ändå. känner inte riktigt att jag vill eller kan gå in mera på den saken.

min andra tanke var hur skulle det kännas att ha en mördare som läkare? skulle det ha någon betydelse? och det ledde mig in på en tredje tanke. har man träffat en mördare?

det är lite skrämmande att inte veta. men kanske samtidigt en befrielse.

och så var man här igen

när min storassyster var liten sa hon att hon att när hon blev stor skulle hon först plugga jättelänge och sedan bli dagmamma. jag har aldrig riktigt förstått det där, speciellt inte dagmammedelen. idag ser jag det lite annorlunda. jag vill fortfarande inte plugga jättelänge för det är för påfrestande att alltid ha något som borde göras. men. jag förstår ändå tanken bakom. det finns så himla mycket att lära sig.

bara att tänka på det gör mig alldeles matt. för det finns inte en chans i världen att läsa om allt man är intresserad av eller göra allt man känner att man så gärna vill göra. man har inte mer tid än den man har men det är visserligen det enda man har från födseln. har för mig att jag skrivit om det förut. hur som helst så har man ju ett val, man kan själv bestämma vad man vill göra med sin tid. men detta är endast sant till viss del. för det finns vissa saker vi måste göra för att livet ska fungera till exempel äta, diska, städa. i och för sig kan sådant ge något mer än att just tillfredställa det primära behövet och det är ju också viktigt. under den senaste veckan har jag kommit fram till att det finns vissa saker jag kan och borde göra för att saker som måste göras men som egentligen inte ger något mervärde ska ta mindre tid. just för att jag ska slippa prioritera bort andra saker som är tusen gånger mer givande.

jag kan inte slänga ett mejl eller en tidning förrän jag har förvissat mig om att jag har tagit del av allt intressant. det har lett till att jag har alldeles för mycket tidningar som tar plats i lägenheten och som flyttas med varje gång jag flyttar och att min inbox innehåller kanske 30 olästa mejl. numera undviker att ta en metro just på grund av detta. det hela bottnar förmodligen i att jag är intresserad för det mesta, något som jag vanligtvis ser som en positiv egenskap, men i längden kanske det mest skapar ångest.

problemet är att för varje dag som går tillförs så mycket mer att ta del av. vi matas hela tiden med ny information vare sig vi vill det eller inte. det är en del av den tekniska utvecklingen i samhället. och den tekniska utvecklingen driver på samhällstempot.

i fredags fick jag en ny insikt om detta när jag träffade min mentor. han berättade att för kanske femton år sedan skrevs alla domar först för hand och sedan på maskin. man ändrade och sedan fick sekreteraren skriva ut allting på nytt. tänk vad omständigt (eller heter det omständligt) det var mot idag då vi med datorernas hjälp kan klippa och klistra hur vi vill (tack gode gud för ctrl+x och ctrl+v). ändå var det inte särskilt stressigt. hur kan det komma sig? det måste innebära att mängden mål som kommer till domstol har ökat med samhällstempot. skrämmande men  helt logiskt när man tänker efter.

informationsflödet ökar och världen snurrar allt fortare (bildligt sett - jag hoppas verkligen att ett år fortfarande är ett år och ett dygn är ett dygn). den stora frågan är hur mycket vi klarar vi människor av? och hur kan vi stanna denna utveckling?


mycket snack och lite verkstad...fast på ett annat sätt

jag läser en bok om den individuella arbetsrätten. det stör mig att författarna hela tiden gör skillnad på arbetare och tjänstemän. är inte det förlegat? eller är det bara jag som har en avgränsad bild av samhället? jag vet inte riktigt. men det verkar i alla fall som att skillnaderna i vilket liv man lever allt mindre har att göra med vilket slags arbete man har. jag tycker egentligen att ebba von sydow inte var helt ute och cyklade i det hon sa när hon blev dumförklarad för ett par år sen, att hon kom från en arbetarfamilj för hennes föräldrar alltid hade arbetat (nu är det här inget jag har total koll på så...). det känns som att den stora klyftan när det gäller arbetslivet idag istället är mellan de som har arbete och de som står utanför arbetsmarknaden och att vi kan skippa arbetarbegreppet för gott.

jag är av den uppfattningen att problem ofta skapas just genom att dela upp personer i olika grupper, att man skapar problem som egentligen inte finns där. visserligen måste man påtala och medvetandegöra olika frågor för att kunna göra något åt det hela, men jag menar att det ibland går för långt. förmodligen skulle världen genast bli mycket bättre om vi istället för att se skillnader mellan olika människor försöker att tänka på hur mycket likheter som finns. om vi slutar dela upp oss i vi och dom andra.

ett annat exempel är det här med könsroller. genom att tala om för oss andra vad som anses vara typiskt kvinnligt eller manligt bidrar man ju bara till att förstärka denna syn. jag känner ofta att de som säger sig vara feminister eller liknande själva bidrar till att öka problemen istället för att göra nånting åt det.

här om dagen hade vi en föreläsare som försökte provocera fram en diskussion om att arbetslagstiftningen är sexistisk (ja, det var så hon uttryckte det) genom att föra fram att det fanns en skevhet. sedan kunde hon inte säga hur det skulle vara istället och sånt gör mig bara så trött på det hela. kom tillbaka när du har något vettigt att säga!

välfärd eller funktionalitet?

Vad borde man egentligen sträva mot i första hand?

Beror kanske på vad man menar med begreppet välfärd. Jag ser på välfärd som en ekonomisk fråga. som något mer än att alla har mat och bostad dvs det lilla extra.

Jag menar att i första hand borde man sträva mot ett funtionellt samhälle, hållbart inför framtiden, kanske på bekostnad av välfärden i min mening och sen får man fokusera på att öka välfärden i den mån det är möjligt.


så här tänker jag idag - en annan gång

Så länge du inte skadar någon annan person eller dennes ägodelar eller samhället eller miljön är du fri att göra vad du vill. Det är så det borde vara. Problemet är det att det är svårt att klargöra att just ett visst beteendet leder till en viss skada. Man kan inte alltid separera orsak och verkan från det stora hela. Det kan också vara svårt att avgöra vad som leder till en skada eller inte. Ett exempel på detta är att du aldrig kan veta om en person "tar åt sig" sig något du säger och blir ledsen och därmed "skadad". Det är därför det finns regler. Det är så det är och därför måste dessa följas.

Om man utgår från hur det borde vara, skulle det leda till ett samhälle präglat av  "sköt dig själv och skit i andra"-mentalitet? I så fall skulle det bli ett ganska kallt samhällsklimat där ingen bryr sig om någon annan och så vill iaf inte jag ha det.

Det jag menar med min utgångspunkt är snarare att det bara är det negativt påverkande beteendet som bör förändras. Det finns ingenting som säger att du inte är fri att hjälpa en annan person eller samhället. Frågan är bara om vi människor är så pass måna om samhället i stort än bara de närmsta släktingar och vänner. Vad skulle du tex göra med de extra pengarna om alla skatter och avgifter togs bort?


samtal

för några år sen läste jag en bok, tisdagarna med morrie av mitch albom. (nu låter det som att det är den enda boken jag läst i hela mitt liv men så är det alltså inte) det är en bok som berörde mig mycket och som återkommer i mina tankar då och då. som idag.

jag tänker att med msn (som numer för många egentligen inte innehåller förkortningen msn men som ändå kallas så) håller man igång flera samtal samtidigt med flera olika personer och det går alldeles utmärkt. man hinner även göra annat undertiden om man känner för det. jag funderar på vad det har för effekt på de samtal vi har irl.

att vi blir otåliga av föra ett normalt tvåpartssamtal för att vi är vana vid så mycket mer
att vi får svårt att koncentrera oss på det som just den här personen säger för att vi samtidigt försöker lysnna på andra saker

det är synd om det är så. och jag tror tyvärr att det är det. jag känner själv att jag är ganska dålig på att lyssna och koncentrera mig. och förlåt till er som råkat ut för det. det grämer mig enormt att jag inte fokuserar tillräckligt, för jag vet hur det känns att vara den som pratar men som ingen lyssnar på. det blir lätt så i en stor familj.

nu vill jag ju inte låta helt anti till msn. för det är väldigt praktiskt att snabbt kunna nå en människa just när man behöver denna. och så kan det ibland vara mycket lättare att sätta rätt ord på saker när bokstäverna får gå genom fingrarna istället för genom munnen. och man kan prata till punkt om man vill det. och man kan gå tillbaka i en diskussion för att se vad var det jag sa egentligen och för att reda ut missförstånd. samtidigt finns det risk för att saker misstolkas i och med att man förlorar känslan som rösten och tonfallet förmedlar. jag skulle kunna fortsätta i all evighet om det här ämnet men det är inte meningen.

jag vill värna om de samtal vi för i verkliga livet. för det kan ge så mycket.

i boken jag läste sa morrie att man ska behandla en persom man samtalar med som att den är den enda, det enda som finns i rummet, i tiden, där och då. och jag kan inte mer än hålla med. och jag försöker men glömmer så lätt bort, kommer så lätt ifrån. men jag försöker i alla fall och det är förhoppningsvis en bit på vägen.

rädsla för mörkret i natten

en sak jag tänkt en del på på sista tiden är rädslan för att gå ute själv i mörkret. jag har tidigare aldrig brytt mig särskilt mycket. visst var jag mörkrädd när jag skulle gå till bussen hemma när jag var yngre men jag har ändå aldrig dragit mig för att göra något av rädsla för att bli våldtagen eller så. denna sommar och höst har frågan aktualiserats för mig på ett nytt sätt.

tror det hela började med ett avsnitt av veronica mars där veronica blev drogad och höll på att bli våldtagen (i alla fall trodde man det då) men blev räddad av pojkvännen i sista stund. då insåg jag att jag är ensam nu. har inte längre någon som beskyddar mig även om den jag hade förut egentligen sällan var fysiskt närvarande.

en sak till som påverkat är förmodligen låten som jag inte kommer på vad den heter som säkert! har gjort och som har spelats ganska flitigt i sommar. den där hon sjunger "dom jävlarna ska skjutas". har ett svagt minne av att jag hörde en intervju med annika nordin (heter hon så?) om bakgrunden till den låten och vilken respons hon fått i efterhand. att folk ser henne som en slags agressiv kämpe för hårdare straff för våldtäkt fast det inte alls var hennes mening. intervjun och låten i sig fick mig att öppna ögonen på ett sätt som jag inte gjort tidigare. på sätt och vis har jag nog levt i en egen liten glasbubbla när det gäller den här saken.

för ett tag sedan läste jag även en blogg till en vän, där hon skrev att hon oftast tog bilen istället för att cykla när hon skulle någonstans av rädsla för att det skulle hända något. jag insåg att jag kanske borde vara mer rädd än vad jag är samtidigt som jag inte vill låta mig hindras att göra vad jag känner för bara för att samhället är som det är. jag vill ta en kvällspromenad även fast det är mörkt och det gör jag också, även om jag bara går där det är väl upplyst och försöker ha så mycket koll omkring mig som möjligt.

det har jag också upptäckt i höst att andra omkring mig är måna om att jag kommer hem säkert och följer mig hem eller så. och jag tänker men varför då? jag klarar mig själv. jag har alltid cyklat eller gått hem själv från en fest utan att tänka på att det kan hända något. kanske borde jag tänka om?

tack i alla fall till alla för att ni bryr er om mig och ser till att jag kommer hem säkert!


att studera

att plugga, eller studera som det också så fint heter, måste vara det mest ineffektiva att göra. jag menar, hur stor del av tiden använder vi faktiskt till att läsa eller skriva på en uppgift eller vad det nu kan vara? inte är det några 40 timmar i veckan här inte. men det är väl en fråga hur man väljer att mäta effektivitet. för om man ser till vad studierna leder till i längden ger det ju något otroligt mycket kunskaper, både teoretiska och sociala. och hur skulle världen se ut utan kunskap. just det, inget vidare. så jag ger upp och pluggar lite till...

familjen

tror jag skrev i ett inlägg tidigare att jag saknade min familj. det är inte det det handlar om nu.

har precis börjat läsa en bok om äktenskap, samboende och partnerskap. inledningarna i sådana här böcker behöver man oftast inte läsa så noggrant men det är lika ofta de som är mest intressanta.

i det här fallet skriver författaren lite om familjens olika funktioner och det får mig att börja fundera.
varför flyttar man ihop och varför bildar man familj egentligen? självklart har alla inte samma orsaker. tror dock att det är viktigt på nåt sätt att man är medveten själv om varför.

det står också om att familjens funktioner blir alltmer svaga allt eftersom individens egna intressen och självförverkligande blir starkare. det är tänkvärt. även annat som utveckingen av den svenska välfärden påverkar såklart. 

jag har egentligen inte så mycket mer att säga. det är saker som kanske behöver sjunka in och funderas lite på först. var bara tvungen att skriva innan jag glömmer bort det. 

RSS 2.0