Bergochdalbana

har just sett fever pitch. och ja, sorry, den handlade inte om fotboll och den var fånig. men som sagt, jag gillar fåniga filmer. och jag gillar drew barrymore. och framför allt gillar jag böcker/filmer av nick hornby.

på ett ställe i filmen slog det mig att han måste ha en förkärlek för listor av olika slag. kanske ingen nyhet för somliga i och för sig, men för mig tändes ljuset först idag. det är en gemensam egenskap vi har i så fall, han och jag.

och så en liten lista bara för sakens skull...
....topp tre sommarens glassmaker (kulglass) *applåder, applåder*:

3. viol (sia)
2. fläder/lime-sorbé - ja, den slår den rena flädersorbén

och klyschigt nog sist men inte minst the one and only...*tystnad och sen en trumvirvel*...
1. lion (diplomis)

kanske borde knåpa ihop en önskelista i stället...

högtalarna spräckta och hårdisken full.
tror att jag måste ta tag i det här med ny dator på riktigt nu.

av nån konstig anledning har det blivit så att sommaren är de "dåliga" ordvitsarnas tid. detta år har det blivit  kyrkogård/begravningsbyrå-tema. all cred till tomas och linus.

"hur har du det på jobbet"
"det är ganska dött"

"man kanske skulle börja jobba på begravningsbyrå ändå, det är säkert mycket dötid"

"att jobba på kyrkogården är helt okej, ingen dag är den andra lik"

"jag tänkte öppna second hand-butik för gravstenar. jag kommer att bli stenrik"

det kanske inte är en så dum idé ändå när allt kommer omkring. alltså inte att använda den som gravsten igen, utan som mur eller trappa till trädgården. med risk för att det skulle kännas lite spooky. men nu till den stora frågan, vad händer egentligen med gravstenar när gravarna inte längre används för personen vars namn står på stenen?

tittar på: six feet under

först en liten dålig ursäkt. ungefär som när man kommer för sent till skolan och skyller på att man kört på en älg på vägen dit. (jag vet fortfarande inte om det var just en liten lögn för att rättfärdiga sitt beteende eller om det faktiskt var sant). som så många gånger förr har jag ingen koll på om jag skrivit detta förut. förmodligen har jag det. ber om ursäkt. kan inte hjälpa att allting kommer åter

och med det avklarat vill jag bara säga att det är tråkigt att äta ensam. bara tanken på det gör att jag försöker ignorera hungern lite till och lite till. att det som står på menyn är resultatet av ett av mina mindre lyckade äventyr i köket gör nog också sitt.

och så till sist ett litet citat som förmodligen ingen kommer förstå det roliga i:
    "tappade du byxorna i bombay?"
    "nej, i maj"