och så var man här igen
när min storassyster var liten sa hon att hon att när hon blev stor skulle hon först plugga jättelänge och sedan bli dagmamma. jag har aldrig riktigt förstått det där, speciellt inte dagmammedelen. idag ser jag det lite annorlunda. jag vill fortfarande inte plugga jättelänge för det är för påfrestande att alltid ha något som borde göras. men. jag förstår ändå tanken bakom. det finns så himla mycket att lära sig.
bara att tänka på det gör mig alldeles matt. för det finns inte en chans i världen att läsa om allt man är intresserad av eller göra allt man känner att man så gärna vill göra. man har inte mer tid än den man har men det är visserligen det enda man har från födseln. har för mig att jag skrivit om det förut. hur som helst så har man ju ett val, man kan själv bestämma vad man vill göra med sin tid. men detta är endast sant till viss del. för det finns vissa saker vi måste göra för att livet ska fungera till exempel äta, diska, städa. i och för sig kan sådant ge något mer än att just tillfredställa det primära behövet och det är ju också viktigt. under den senaste veckan har jag kommit fram till att det finns vissa saker jag kan och borde göra för att saker som måste göras men som egentligen inte ger något mervärde ska ta mindre tid. just för att jag ska slippa prioritera bort andra saker som är tusen gånger mer givande.
jag kan inte slänga ett mejl eller en tidning förrän jag har förvissat mig om att jag har tagit del av allt intressant. det har lett till att jag har alldeles för mycket tidningar som tar plats i lägenheten och som flyttas med varje gång jag flyttar och att min inbox innehåller kanske 30 olästa mejl. numera undviker att ta en metro just på grund av detta. det hela bottnar förmodligen i att jag är intresserad för det mesta, något som jag vanligtvis ser som en positiv egenskap, men i längden kanske det mest skapar ångest.
problemet är att för varje dag som går tillförs så mycket mer att ta del av. vi matas hela tiden med ny information vare sig vi vill det eller inte. det är en del av den tekniska utvecklingen i samhället. och den tekniska utvecklingen driver på samhällstempot.
i fredags fick jag en ny insikt om detta när jag träffade min mentor. han berättade att för kanske femton år sedan skrevs alla domar först för hand och sedan på maskin. man ändrade och sedan fick sekreteraren skriva ut allting på nytt. tänk vad omständigt (eller heter det omständligt) det var mot idag då vi med datorernas hjälp kan klippa och klistra hur vi vill (tack gode gud för ctrl+x och ctrl+v). ändå var det inte särskilt stressigt. hur kan det komma sig? det måste innebära att mängden mål som kommer till domstol har ökat med samhällstempot. skrämmande men helt logiskt när man tänker efter.
informationsflödet ökar och världen snurrar allt fortare (bildligt sett - jag hoppas verkligen att ett år fortfarande är ett år och ett dygn är ett dygn). den stora frågan är hur mycket vi klarar vi människor av? och hur kan vi stanna denna utveckling?
