Bergochdalbana

edith strindberg trio
caveman blues
acoustiq
damien rice
joshua radin

när min storassyster var liten sa hon att hon att när hon blev stor skulle hon först plugga jättelänge och sedan bli dagmamma. jag har aldrig riktigt förstått det där, speciellt inte dagmammedelen. idag ser jag det lite annorlunda. jag vill fortfarande inte plugga jättelänge för det är för påfrestande att alltid ha något som borde göras. men. jag förstår ändå tanken bakom. det finns så himla mycket att lära sig.

bara att tänka på det gör mig alldeles matt. för det finns inte en chans i världen att läsa om allt man är intresserad av eller göra allt man känner att man så gärna vill göra. man har inte mer tid än den man har men det är visserligen det enda man har från födseln. har för mig att jag skrivit om det förut. hur som helst så har man ju ett val, man kan själv bestämma vad man vill göra med sin tid. men detta är endast sant till viss del. för det finns vissa saker vi måste göra för att livet ska fungera till exempel äta, diska, städa. i och för sig kan sådant ge något mer än att just tillfredställa det primära behövet och det är ju också viktigt. under den senaste veckan har jag kommit fram till att det finns vissa saker jag kan och borde göra för att saker som måste göras men som egentligen inte ger något mervärde ska ta mindre tid. just för att jag ska slippa prioritera bort andra saker som är tusen gånger mer givande.

jag kan inte slänga ett mejl eller en tidning förrän jag har förvissat mig om att jag har tagit del av allt intressant. det har lett till att jag har alldeles för mycket tidningar som tar plats i lägenheten och som flyttas med varje gång jag flyttar och att min inbox innehåller kanske 30 olästa mejl. numera undviker att ta en metro just på grund av detta. det hela bottnar förmodligen i att jag är intresserad för det mesta, något som jag vanligtvis ser som en positiv egenskap, men i längden kanske det mest skapar ångest.

problemet är att för varje dag som går tillförs så mycket mer att ta del av. vi matas hela tiden med ny information vare sig vi vill det eller inte. det är en del av den tekniska utvecklingen i samhället. och den tekniska utvecklingen driver på samhällstempot.

i fredags fick jag en ny insikt om detta när jag träffade min mentor. han berättade att för kanske femton år sedan skrevs alla domar först för hand och sedan på maskin. man ändrade och sedan fick sekreteraren skriva ut allting på nytt. tänk vad omständigt (eller heter det omständligt) det var mot idag då vi med datorernas hjälp kan klippa och klistra hur vi vill (tack gode gud för ctrl+x och ctrl+v). ändå var det inte särskilt stressigt. hur kan det komma sig? det måste innebära att mängden mål som kommer till domstol har ökat med samhällstempot. skrämmande men  helt logiskt när man tänker efter.

informationsflödet ökar och världen snurrar allt fortare (bildligt sett - jag hoppas verkligen att ett år fortfarande är ett år och ett dygn är ett dygn). den stora frågan är hur mycket vi klarar vi människor av? och hur kan vi stanna denna utveckling?

Vad borde man egentligen sträva mot i första hand?

Beror kanske på vad man menar med begreppet välfärd. Jag ser på välfärd som en ekonomisk fråga. som något mer än att alla har mat och bostad dvs det lilla extra.

Jag menar att i första hand borde man sträva mot ett funtionellt samhälle, hållbart inför framtiden, kanske på bekostnad av välfärden i min mening och sen får man fokusera på att öka välfärden i den mån det är möjligt.

Så länge du inte skadar någon annan person eller dennes ägodelar eller samhället eller miljön är du fri att göra vad du vill. Det är så det borde vara. Problemet är det att det är svårt att klargöra att just ett visst beteendet leder till en viss skada. Man kan inte alltid separera orsak och verkan från det stora hela. Det kan också vara svårt att avgöra vad som leder till en skada eller inte. Ett exempel på detta är att du aldrig kan veta om en person "tar åt sig" sig något du säger och blir ledsen och därmed "skadad". Det är därför det finns regler. Det är så det är och därför måste dessa följas.

Om man utgår från hur det borde vara, skulle det leda till ett samhälle präglat av  "sköt dig själv och skit i andra"-mentalitet? I så fall skulle det bli ett ganska kallt samhällsklimat där ingen bryr sig om någon annan och så vill iaf inte jag ha det.

Det jag menar med min utgångspunkt är snarare att det bara är det negativt påverkande beteendet som bör förändras. Det finns ingenting som säger att du inte är fri att hjälpa en annan person eller samhället. Frågan är bara om vi människor är så pass måna om samhället i stort än bara de närmsta släktingar och vänner. Vad skulle du tex göra med de extra pengarna om alla skatter och avgifter togs bort?

Jag blir bara ledsen av att läsa om hur den posivistiska synen på rätten har påverkat den svenska juridiken så pass att den inte bryr sig om en lag är moraliskt rättfärdigad eller inte. Är det det här jag strävar mot att lära mig? Nej, jag vill inte.

efter att en kompis fick böter för att ha cyklat utan cykellysen började jag fundera lite mer på vilka trafikregler som gäller för cyklister. som jag har förstått det finns det en regel som säger att man måste ha minst en hand på styret när man cyklar och en annan som säger att man kan få böter om man glömmer att visa att man tänker svänga. hur sjutton gör en person med bara en hand?