Bergochdalbana

jag läser en bok om den individuella arbetsrätten. det stör mig att författarna hela tiden gör skillnad på arbetare och tjänstemän. är inte det förlegat? eller är det bara jag som har en avgränsad bild av samhället? jag vet inte riktigt. men det verkar i alla fall som att skillnaderna i vilket liv man lever allt mindre har att göra med vilket slags arbete man har. jag tycker egentligen att ebba von sydow inte var helt ute och cyklade i det hon sa när hon blev dumförklarad för ett par år sen, att hon kom från en arbetarfamilj för hennes föräldrar alltid hade arbetat (nu är det här inget jag har total koll på så...). det känns som att den stora klyftan när det gäller arbetslivet idag istället är mellan de som har arbete och de som står utanför arbetsmarknaden och att vi kan skippa arbetarbegreppet för gott.

jag är av den uppfattningen att problem ofta skapas just genom att dela upp personer i olika grupper, att man skapar problem som egentligen inte finns där. visserligen måste man påtala och medvetandegöra olika frågor för att kunna göra något åt det hela, men jag menar att det ibland går för långt. förmodligen skulle världen genast bli mycket bättre om vi istället för att se skillnader mellan olika människor försöker att tänka på hur mycket likheter som finns. om vi slutar dela upp oss i vi och dom andra.

ett annat exempel är det här med könsroller. genom att tala om för oss andra vad som anses vara typiskt kvinnligt eller manligt bidrar man ju bara till att förstärka denna syn. jag känner ofta att de som säger sig vara feminister eller liknande själva bidrar till att öka problemen istället för att göra nånting åt det.

här om dagen hade vi en föreläsare som försökte provocera fram en diskussion om att arbetslagstiftningen är sexistisk (ja, det var så hon uttryckte det) genom att föra fram att det fanns en skevhet. sedan kunde hon inte säga hur det skulle vara istället och sånt gör mig bara så trött på det hela. kom tillbaka när du har något vettigt att säga!