samtal
jag tänker att med msn (som numer för många egentligen inte innehåller förkortningen msn men som ändå kallas så) håller man igång flera samtal samtidigt med flera olika personer och det går alldeles utmärkt. man hinner även göra annat undertiden om man känner för det. jag funderar på vad det har för effekt på de samtal vi har irl.
att vi blir otåliga av föra ett normalt tvåpartssamtal för att vi är vana vid så mycket mer
att vi får svårt att koncentrera oss på det som just den här personen säger för att vi samtidigt försöker lysnna på andra saker
det är synd om det är så. och jag tror tyvärr att det är det. jag känner själv att jag är ganska dålig på att lyssna och koncentrera mig. och förlåt till er som råkat ut för det. det grämer mig enormt att jag inte fokuserar tillräckligt, för jag vet hur det känns att vara den som pratar men som ingen lyssnar på. det blir lätt så i en stor familj.
nu vill jag ju inte låta helt anti till msn. för det är väldigt praktiskt att snabbt kunna nå en människa just när man behöver denna. och så kan det ibland vara mycket lättare att sätta rätt ord på saker när bokstäverna får gå genom fingrarna istället för genom munnen. och man kan prata till punkt om man vill det. och man kan gå tillbaka i en diskussion för att se vad var det jag sa egentligen och för att reda ut missförstånd. samtidigt finns det risk för att saker misstolkas i och med att man förlorar känslan som rösten och tonfallet förmedlar. jag skulle kunna fortsätta i all evighet om det här ämnet men det är inte meningen.
jag vill värna om de samtal vi för i verkliga livet. för det kan ge så mycket.
i boken jag läste sa morrie att man ska behandla en persom man samtalar med som att den är den enda, det enda som finns i rummet, i tiden, där och då. och jag kan inte mer än hålla med. och jag försöker men glömmer så lätt bort, kommer så lätt ifrån. men jag försöker i alla fall och det är förhoppningsvis en bit på vägen.
rädsla för mörkret i natten
en sak jag tänkt en del på på sista tiden är rädslan för att gå ute själv i mörkret. jag har tidigare aldrig brytt mig särskilt mycket. visst var jag mörkrädd när jag skulle gå till bussen hemma när jag var yngre men jag har ändå aldrig dragit mig för att göra något av rädsla för att bli våldtagen eller så. denna sommar och höst har frågan aktualiserats för mig på ett nytt sätt.
tror det hela började med ett avsnitt av veronica mars där veronica blev drogad och höll på att bli våldtagen (i alla fall trodde man det då) men blev räddad av pojkvännen i sista stund. då insåg jag att jag är ensam nu. har inte längre någon som beskyddar mig även om den jag hade förut egentligen sällan var fysiskt närvarande.
en sak till som påverkat är förmodligen låten som jag inte kommer på vad den heter som säkert! har gjort och som har spelats ganska flitigt i sommar. den där hon sjunger "dom jävlarna ska skjutas". har ett svagt minne av att jag hörde en intervju med annika nordin (heter hon så?) om bakgrunden till den låten och vilken respons hon fått i efterhand. att folk ser henne som en slags agressiv kämpe för hårdare straff för våldtäkt fast det inte alls var hennes mening. intervjun och låten i sig fick mig att öppna ögonen på ett sätt som jag inte gjort tidigare. på sätt och vis har jag nog levt i en egen liten glasbubbla när det gäller den här saken.
för ett tag sedan läste jag även en blogg till en vän, där hon skrev att hon oftast tog bilen istället för att cykla när hon skulle någonstans av rädsla för att det skulle hända något. jag insåg att jag kanske borde vara mer rädd än vad jag är samtidigt som jag inte vill låta mig hindras att göra vad jag känner för bara för att samhället är som det är. jag vill ta en kvällspromenad även fast det är mörkt och det gör jag också, även om jag bara går där det är väl upplyst och försöker ha så mycket koll omkring mig som möjligt.
det har jag också upptäckt i höst att andra omkring mig är måna om att jag kommer hem säkert och följer mig hem eller så. och jag tänker men varför då? jag klarar mig själv. jag har alltid cyklat eller gått hem själv från en fest utan att tänka på att det kan hända något. kanske borde jag tänka om?
tack i alla fall till alla för att ni bryr er om mig och ser till att jag kommer hem säkert!
baksidan
idag har jag gjort potatisgratäng och nötfärsbiffar med fetaost. det blev jättegott. men hur ska någon kunna tro på det när bara jag själv smakat. kanske känns lite extra just idag bara för att det är söndag.
mer söndagmiddagar åt folket!
