rädsla för mörkret i natten

en sak jag tänkt en del på på sista tiden är rädslan för att gå ute själv i mörkret. jag har tidigare aldrig brytt mig särskilt mycket. visst var jag mörkrädd när jag skulle gå till bussen hemma när jag var yngre men jag har ändå aldrig dragit mig för att göra något av rädsla för att bli våldtagen eller så. denna sommar och höst har frågan aktualiserats för mig på ett nytt sätt.

tror det hela började med ett avsnitt av veronica mars där veronica blev drogad och höll på att bli våldtagen (i alla fall trodde man det då) men blev räddad av pojkvännen i sista stund. då insåg jag att jag är ensam nu. har inte längre någon som beskyddar mig även om den jag hade förut egentligen sällan var fysiskt närvarande.

en sak till som påverkat är förmodligen låten som jag inte kommer på vad den heter som säkert! har gjort och som har spelats ganska flitigt i sommar. den där hon sjunger "dom jävlarna ska skjutas". har ett svagt minne av att jag hörde en intervju med annika nordin (heter hon så?) om bakgrunden till den låten och vilken respons hon fått i efterhand. att folk ser henne som en slags agressiv kämpe för hårdare straff för våldtäkt fast det inte alls var hennes mening. intervjun och låten i sig fick mig att öppna ögonen på ett sätt som jag inte gjort tidigare. på sätt och vis har jag nog levt i en egen liten glasbubbla när det gäller den här saken.

för ett tag sedan läste jag även en blogg till en vän, där hon skrev att hon oftast tog bilen istället för att cykla när hon skulle någonstans av rädsla för att det skulle hända något. jag insåg att jag kanske borde vara mer rädd än vad jag är samtidigt som jag inte vill låta mig hindras att göra vad jag känner för bara för att samhället är som det är. jag vill ta en kvällspromenad även fast det är mörkt och det gör jag också, även om jag bara går där det är väl upplyst och försöker ha så mycket koll omkring mig som möjligt.

det har jag också upptäckt i höst att andra omkring mig är måna om att jag kommer hem säkert och följer mig hem eller så. och jag tänker men varför då? jag klarar mig själv. jag har alltid cyklat eller gått hem själv från en fest utan att tänka på att det kan hända något. kanske borde jag tänka om?

tack i alla fall till alla för att ni bryr er om mig och ser till att jag kommer hem säkert!


Kommentarer
Postat av: Mats

Trist att man ska behöva tänka så men ändå bra att du gör det. Ett sånt där larm som låter vansinnigt mycket verkar vara en bra grej att bära med sig. Enligt en del experter på överfall så är det ofta jätteeffektivt med nåt som låter väldigt högt. (Man kan ju skrika också men kanske inte alltid.)
Positivt ändå att du uppenbarligen har folk runt dig som bryr sig! Tänker på farmor Ingrids trygghetsnätverk... Det behövs kanske ett sånt även för ensamlevande studenter?

Vad tyckte du förresten om Damien Rice?

2007-10-19 @ 15:24:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0