Bergochdalbana

det är alltid en balansgång mellan vad man kan eller vill skriva eller inte. de senaste dagarna har jag haft en extrem lust att skrika ut allt vad jag tänker på för alla som kan tänkas vilja slösa bort sin tid på det jag har att säga. för det är ju det bloggar handlar om. för den som skriver att få en plats där folk förhoppningsvis ser en och den som läser att slösa bort sin tid som man kunde ägnat åt människor på riktigt istället. för visst blir vi lite artificiella såhär på nätet.

men nu sitter jag här och har inte så mycket annat för mig. visserligen borde jag läsa en artikel för mitt PM som jag borde skriva färdigt till på söndag. det var ju därför som jag skulle sitta hemma hela helgen. men det känns inte så lockande alls. konstigt nog.

hur som helst, åter till lusten att avslöja sitt innersta. antar att den är naturlig. att den bottnar i någon slags naiv tanke om att det leder till något nytt. att det händer något annorlunda. men det gör det inte. för man tar sitt förnuft till fånga och behåller sina tankar för sig själv. och så skriver man om saker som inte betyder någonting egentligen. 

någon som trots allt lyckas finns här. en blogg som jag (och jag är tydligen inte ensam) har blivit lite beroende av på sistone.